IB-affären

Bakgrund och verksamhet

IB var en hemlig svensk militär underrättelsorganisation som var verksam 1965-1978, efter våren 1973 dock ej längre hemlig. Det fanns föregångare inom försvarsmakten. Dessa var den så kallade C-byrån som var verksam 1939-1946. C-byråns verksamhet handlade om informationsinhämtning om de stridande parterna i andra världskriget. Byrån kallades de första åren G-byrån, gränsbyrån, eftersom verksamheten rörde sig över Sveriges gränser. Efter kritik för att man erhållit information från Nazityskland bytte organisationen namn 1946 och blev T-kontoret. T-kontoret fortsatte den utrikes underrättelseverksamheten och var verksamt mellan 1946-1965. Den inrikes underrättelseverksamheten hade sedan 1957 skötts av Grupp B som bytte namn 1961 till B-kontoret. Samtliga dessa militära underrättelseorganisationer hade varit hemliga. Varken Riksdag eller medborgare kände till deras existens. 1965 slogs T-kontoret och B-kontoret ihop och blev IB. Den inrikes verksamheten hade handlat om att registrera kommunister och andra som uppfattades som hot mot rikets säkerhet. Man infiltrerade radikala kommunistiska grupper och gjorde inbrott i organisationers lokaler för att samla information. Man delade även med sig av informationen om potentiella säkerhetsrisker till Säkerhetspolisen, SÄPO. Till sin hjälp i registreringen av kommunister hade man det Socialdemokratiska partiet. Genom sina 20000 arbetsplatsombud höll partiet reda på vilka de ansåg vara kommunister och delade frikostigt med sig av ”informationen” till IB. IB hade som arvtagare till T-kontoret även en omfattande utrikes verksamhet.

Avslöjandet

Vänstertidningen Folket i Bild/Kulturfront kunde med hjälp av källor inom IB avslöja dess verksamhet under våren 1973. I nummer 9 det året skrev man bland annat om åsiktsregistreringen, inbrott i politiska organisationers lokaler, infiltrationen av vänstergrupper och agenter verksamma utomlands. Framförallt avslöjades att IB var okänd av Riksdagen, organisationen verkade alltså utan någon som helst parlamentarisk kontroll. Det var de två journalisterna Peter Bratt och Jan Guillou som stod för artiklarna och avslöjandet. Försvarsministern Sven Andersson (S) förnekade efter FiB/Kulturfronts nr. 9 att IB hade spioner utomlands, gjorde inbrott eller åsiktsregistrerade medborgare. Detta förnekande blev viktigt eftersom nästkommande nummer av tidningen kunde bekräfta sina uppgifter tack vare källorna inom IB. Försvarsministern blev tvungen att backa och erkänna att FiB/Kulturfront och deras journalister hade rätt. Statsminister Olof Palme förnekade att det förekommit kontakter mellan det Socialdemokratiska partiet och IB.

Efterspel

Parallellt med detta avslöjande i Sverige blommade Watergateaffären upp i USA. Watergate ledde till att presidenten tvingades avgå, så vad blev det för effekter av IB-affären i Sverige? Regeringskris? Fick huvuden rulla inom socialdemokratin eller försvarsmakten? Den omedelbara effekten blev att de två journalisterna, en fotograf och huvudkällan inom IB åtalades för spioneri under hösten 1973. Fotografen frigavs men de tre övriga dömdes samtliga till 12 månaders fängelse. Efter överklagande av Guillou sänktes hans straff till 10 månader. Högsta Domstolen tog inte upp fallet. Peter Bratt har senare under flera konferenser, vilka man kan boka hosKonferenslokaler stockholm, hävdat att det var åtalet och domarna som gjorde att det blev en affär, tidigare under 1973 hade intresset från allmänheten varit ganska ljumt. Antagligen ligger avslöjandet av IB-affären och Socialdemokraternas odemokratiska samarbete med hemliga militära underrättelsetjänster bakom att partiet förlorade valet 1976.

Det finns en mängd böcker som behandlar IB-affären. Dels från nästan alla de inblandade, och dels från historiker.