I slutet av sommaren 2012 kom en bok som varit på mångas läppar under mycket lång tid. Det var boken Fallet Thomas Quick: att skapa en seriemördare, av den då avlidne journalisten Hannes Råstam. Råstam hade, sedan 2008 arbetat med boken och historien om Sveriges enda seriemördare. En historia som är så osannolik att den måste läsas för att ens börja begripas. Det här är en historia om ett haveri som går rakt igenom både rättspsykiatrin och rättsväsendet, och som på ett skrämmande sätt avslöjar hur lätt någon kan bli dömd för mord som personen omöjligt kan ha begått. Boken blev även starten på en rättsprocess som inte liknar någonting annat i svensk rättshistoria. Innan fallet med Thomas Quick hade ingen någonsin blivit frikänd från flera mord. Att bli frikänd från ett enda mord betraktas nämligen som ytterst ovanligt, och i det här fallet handlade det om hela 7 mord som gått till fällande dom i domstol. Quick hade dessutom erkänt ytterligare 9 mord som aldrig gick vidare till domstol.
Historien börjar med ett besök på Säters sjukhus där Råstam möter Quick för första gången. Meningen med mötet är att Råstam ska skriva om striden som rasat kring Quick angående huruvida han var skyldig till morden som han dömts för. I denna strid ingick en rad mycket kraftfulla karaktärer. På ena sidan fanns bland annat den folkkäre kriminalprofessorn Leif GW Persson, som mycket bestämt hävdade att Quick inte begått ett enda av de morden han blivit dömd för. På motsatta sidan i debatten återfanns bland annat justitiekanslern Göran Lambertz.
Den historia som sedan kom att rullas upp visade sig vara allt för osannolik för att inte återberättas. Och det som skulle bli en historia om debatten kring Quick, blev istället till ett grävande reportage om hur rättsväsende och psykiatrin på Säter samarbetat för att döma en narkoman för en lång rad brott. Brott som det dessutom är mer eller mindre uppenbart att han inte kan ha begått, och inte har någon som helst ingående vetskap om.
För den som tror på det svenska rättsväsendets ofelbarhet så är detta en verklig väckarklocka. En skrämmande berättelse om hur lätt det är att bli anklagad och dömd för brott som man inte begått. Boken är fängslande, och väl värd att uppmärksammas trots att den nu fått några år på nacken. Det känns dock som att historien som Råstam berättar saknar några lösa trådar. Som läsare får man känslan av att det finns mer i kulisserna som inte kommer fram i den historia som berättas, hur väl berättad den än är. Vissa saker går inte ihop och i slutändan sitter läsaren fortfarande med frågan, hur gick det här till? Hur kunde så många, uppenbart intelligenta och välutbildade människor gå på samma lögner gång på gång? Svaret på detta kommer aldrig i boken. Kanske hann Råstam aldrig komma så långt, kanske visste han inte var han skulle leta. För svaren finns och hittas i en annan bok. Nämligen Mannen som slutade ljuga, av journalisten Dan Josefsson.