Skräp- och kiosklitteratur

Svenska bibliotek i all ära, men det finns en typ av litteratur som du aldrig någonsin kommer att hitta bland dessa böcker, och det är den litteratur som i folkmun kallas skräp- eller kiosklitteratur. På engelska har böckerna kallats pulp-fiction, där namnet syftar på det billiga papper som böckerna trycktes på.

I dagsläget har skräplitteraturen i mångt och mycket försvunnit i och med att pocketboken gjort sitt intåg. Nu för tiden kan du hitta pocketversioner av de allra flesta böcker du kan tänka dig och det finns till och med strategiskt placerade bokhandlare som säljer just pocketböcker, på tågstationer och resecentra.

Ett förlag som fortfarande ägnar sig åt att trycka den här typen av böcker är det välkända Harlequin-förlaget som varje månad trycker upp nya böcker inom genren romantik. Många andra av dessa förlag har försvunnit med tiden, vilket på sätt och vis är att beklaga eftersom lättillgänglig litteratur därmed blivit ovanligare. Man kan dock hävda att många av de detektivromaner som årligen dyker upp på marknaden, faller under samma kategori. Trots att de sedan länge är accepterade, och i vissa fall till och med hyllade, av förlagsvärlden i stort.

Under 1970- och 1980-talen rasade debatten som allra hätskast när det gällde denna typ av litteratur, och förutom litteratur för vuxna (det vill säga exempelvis Harlequin och Casca-romanerna), omfattade denna även Kitty-, Biggles- och De Fem-böckerna för barn och unga. Man menade att denna typ av litteratur var fördummande och att den innehöll en allt för förenklad världsbild som delades upp i enbart gott och ont. Kritikerna siktade även in sig på den typ av stereotyper som återfinns i dessa böcker.

I dag har denna debatt mer eller mindre dött ut, och många pedagoger har övergått till att istället anse att det är bra att läsa, oavsett om det är en nobelpristagare eller en deckarförfattare som ligger bakom boken.