Mannen som slutade ljuga

Det här är en bok som med fördel läses direkt efter ”Fallet Thomas Quick: att skapa en seriemördare”. I den här boken tar Dan Josefsson en närmare titt på det som sker bakom kulisserna. I Råstams bok är det rättsapparaten och polisens arbete som kommer i förgrunden, medan det i Mannen som slutade ljuga handlar om det som sker inne på Säter och i terapirummen. Precis som Råstams bok så är detta en obehaglig historia om hur en grupp av mycket intelligenta människor låter sig luras av en enda persons idéer.

Det här är en obehaglig historia, men samtidigt också mycket läsvärd och direkt fängslande. Det handlar om hur en terapimodell blir nära nog dogma och hur terapeuter samlas kring den i något som närmast liknar en sekt. Berättelsens huvudperson, förutom Thomas Quick, är den mycket färgstarka terapeuten Margit Norell och hennes idéer om bortträngda minnen. En föreställning

som till sist innebar att Quick i princip kunde säga vad som helst, och ändå bli dömd för mord. Felaktigheter ursäktades med diverse olika teorier, vilket i slutändan innebar att Quick blev dömd för mängder av mord han inte begått. I förlängningen innebar detta även att de verkliga mördarna gick fria.

Även om boken till största delen tar vid där Råstam slutade i sin bok, är detta också en berättelse om personerna som stod bakom terapin och vården på Säter. Och om många andra människor som på ett eller annat sätt var inblandade. Berättelsen visar även på ett samband som vid en första anblick inte känns möjlig. Margit Norells påverkan går som en röd tråd genom hela boken och rör vid nästan varenda en av de personer som deltagit i utredningen av morden som Thomas Quick dömts för.

Det är en historia som nästan är för osannolik för att vara sann. De grundliga utredningar som gjorts i efterhand visar att berättelsen inte bara är en otäck konspirationsteori. Det var precis såhär det gick till. Det här är en bok som lämnar en riktigt dålig eftersmak och som vänder upp och ner på allt det man trodde sig veta om svensk psykiatri och rättsväsende. Den är lättläst, även för personer som inte är insatta i sjukvård eller psykiatri och trots sitt omfång är det en bok som man gärna sträckläser. För den som hellre lyssnar så finns boken även som ljudbok.